Tro & Tänk - Ledarskap

Apostoliska nätverk

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Fri, 03 Apr 2009 16:06:16 +0200

Kingdom Grace ger en rätt träffande beskrivning av apostoliska nätverk:

"My experience with apostolic networks is from the charismatic realm, associated with prophetic churches, similar to but not connected with Peter Wagner’s NAR.
In this type of apostolic network, a person who has decided they are an apostle goes about finding churches who will join his network. In exchange for their member$hip, these churches receive ongoing apostolic ~~control~~ support.
Admittedly it takes a certain level of ~~ballsiness~~ anointing to carry off this kind of a ~~scheme~~ vision."

Kingdom Grace lämnade för några år sedan en karismatisk församling som präglades av maktmissbruk och det har varit intressant att följa hennes resa. Här om dagen publicerade hon en lista på 50 saker hon inte längre tror på. Hom kommer att kommentera dessa i enskilda inlägg framöver. Väl värt att hålla ögonen på.

The Shepherding Movement

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Sun, 08 Mar 2009 18:51:42 +0100

Håller på att läsa in mig på den del av den karismatiska rörelsens historia som kallas the shepherding movement. Under -70 och -80-talen låg den till grund för mycket av den lärjungaskapsundervisning som vi har ärvt idag. The shepherding movement spårade ur i auktoritärt ledarskap och maktmissbruk och de ledande i rörelsen backade från det den hade blivit och bad om ursäkt.

Anledningen till att jag intresserar mig för detta är att jag tycker att många av de problem undervisningen var behäftad med ännu är olösta, t.ex. frågan om makt i lärjungaskapsrelationer.

Rörelsen blev aldrig ett eget samfund även om de hade haft alla möjligheter att bli det, i stället ville man på sant karismatikermanér se sig som en förnyelserörelse inom existerande kyrkor. OM de hade utvecklats till en kyrka talar mycket för att den hade varit ganska lik den hierarkiska sttruktur som apostlarörelsen bygger idag. så även om det handlat om händelser för ett kvartssekel sedan är frågeställningarna hyperaktuella.

De böcker jag läser för tillfället är "The Shepherding Movement: Controvercy and charismatic ecclesiology" av S. David Moore, och "Damaged Disciples" av Ron & Vicki Burks. Jag har förstått att rörelsen gav ut en tidskrift som hette New Wine. Är det någon som vet var man kan få tag på dem eller som har ytterligare tips?

Joel Osteens fru inför rätta

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Thu, 07 Aug 2008 15:38:14 +0200

Den amerikanska framgångspredikanten Joel Osteens fru är åtalad förSL500_AA240.jpg" /> att ha uppfört sig agressivt på ett flygplan. Tydligen reagerade inte flygvärdinnorna tillräckligt fort med att torka bort en fläck på hennes förstaklassarmstöd...

Man kan undra om hon inte riktigt lyckats läsa alla sin makes böcker; "Your best life now" har hon uppenbarligen läst (med betoning på NOW!), men "Become a better you" har hon uppenbarligen inte hunnit med...

GLS 2008

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Sun, 01 Jun 2008 22:50:45 +0200

Fick häromdagen en broschyr om GLS 2008.

Är det nån mer än jag som tycker att det är mer än lite ironiskt att videoutsändningarna från Willow Creek i USA till 35 länder i år har temat "Led där du är"?

(Men så GÖR det då! Led där du är eller var närvarande där du leder... liksom)

Dåligt ledarskap

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Thu, 17 Apr 2008 08:56:52 +0200

Hur galet kan det bli?

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Wed, 09 Apr 2008 15:36:33 +0200

I en Dagen i förra veckan följde det med ett informationsblad från Rhema Center i Göteborg (även om det på omslaget stod att det var från "Herrens Hjärta"). I likhet med mycket av det som man ser från den nyapostoliska rörelsen verkar det i första hand handla om att marknadsföra pastorn (aposteln?). Pascal Andreasson syns på tre identiska bilder på typ 8 sidor, och 90% av materialet är från hans penna. Och maken till förvirrad text får man leta efter! Bland annat förklarar broder pascal för oss:

Att Hisingen är Smyrna i Göteborg
Hur ostindiefararn Götheborg är en profetisk bild
Att 2007 är ett år fullt av talmagi (bland annat "datumet 3*7... ?)

Texten finns tyvärr inte tillgänglig online, men för något liknande kan ni kolla här.

Uppdatering: Tack vare kommentatören hattsmugglarn finns nu originaltexten här.

Syftet med denna min text är inte (främst) att raljera över trossyskon. Bilagan fick mig att fundera över tragiken i hur överspänd andlighet kan få oss att leva i en kvasiverklighet med nästan paranoida drag. Isolering i en liten grupp, övertygelsen om att vi har fattat något som ingen annan fattat i kombination med överbetoning av profetiska budskap och grejer som spiritual mapping producerar en miljö som är självklar sedd inifrån, men totalt galen sedd utifrån. Har jag några läsare från Rhema center föreslår jag att ni läser inläggen i kategorin maktmissbruk/apostlarörelsen.

Tio skäl till varför jag inte åker till Global Leadership Summit nästa år

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Tue, 02 Oct 2007 17:22:17 +0200

Jag var på Global Leadership Summit i Göteborg i fredags. Redan innan hade jag vissa betänkligheter, vilka tyvärr besannades.

1. Church marketing

Man måste ju erkänna att är det något Willow Creek behärskar så är det marknadsföring. Att samla 2000 kristna ledare i Sverige för att glo påvideo, 100.000 runt om i världen - vilken affärsidé! Min biljett kostade 600 - det var en billig gruppbiljett. I priset ingick en smörgås och kaffe. Vi snackar alltså intäkter på 60.000.000 kronor. Minst. På skärmarna och i konferensprogrammet är det fullt av reklam för Willow Creeks produkter. BARA Willow Creeks produkter. På Willow Creek Sveriges hemsida står det att de inte har för avsikt att starta egna församlingar eller samfund i Sverige. Jag kan inte låta bli att jämföra med ett franchiseföretag - ni får använda vårt namn. Mot betalning naturligtvis.

2. Team & vision

Hybels undervisning var rätt OK, även om det inte var något nytt. Han talade om vikten av vision och att förakra den hos församling och ledarskap. Han talade om att det finns två sätt att se på detta: Sinaimodellen och teammodellen. Sinaimodellen gick ut på att ledaren hör från Gud och berättar för folket vad Gud har sagt.

Teammodellen var den som Hybels förordade, han berättade att han hade sökt Gud, delat den med ledarskapet och de hade pratat, sedan hade de varit ute i 40 grupper om 75 medlemmar och talat om den. Först därefter hade den proklamerats.

Jag letar lite efter själva teambiten i det Hybels sade. På vilket sätt skiljer den sig från Sinaimodellen? Om jag är medlem i den församling med många tusen medlemmar som Hybels har byggt och han kommer till min cellgrupp för att dela en vision, så skall det en hel del till för att jag skall säga emot honom. I den hierarkiska amerikanska ledarsynen är det kanske det närmaste team man kan komma, men det är ganska långt ifrån team så som jag tänker det.

Jag är inte heller säker på att visionen är så avgörande. Vision är ödvändigt, men måste verkligen en hel församling dela en specifik vision för det som skall ske i kyrkan den närmsta tiden? Räcker det inte med den vision om lärjungaskap, förvaltarskap, gemenskap, tillbedjan och mission som Bibeln ger?

3. Bibelbruk

Under hela dagens undervisning lästes inte ett enda ord ur Bibeln. Hybels hänvisade till något, en annan talare hänvisade till bergspredikan, men jag tycker att det är ganska symptomatiskt för vår bristande bibelanvändning när en kristen ledarkonferens kan genomföras utan att Bibeln syns på en hel dag.

4. Vilka lärare väljer vi?

Jag var inte med den andra dagen. Men visst kändes det kymigt att veta att Colin Powell skulle tala på GLS, samtidigt som Desmond Tutu talade på Bokmässan några kvarter bort. Hur väljer man talare egentligen? Vad var det Jesus sade? "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er..." Går det verkligen att med säkerhet överföra lärdomar från företagslivet och maktens korridorer till kyrkan? Om det gör det, är det möjligt att vi är fel ute nånstans då? Powell är en man med blod på händerna. Hade inte Tutu varit intressantare? För mer tankar runt detta se Jonas blog.

5. Super

Stort, mycket, många - superlativens tyranni. Den amerikanska drömmen är förrädisk. Framgång som värdemätare låter så övertygande. Alla gånger pengar nämndes under dagen så var det miljoner eller miljarder dollar. Det var tusentals människor hit och dit. Imponerande. Men ganska långt ifrån vardagen för en kristen ledare i dagens Sverige. Jag förstår att Bill Hybels tyckte att Carly Fiorinas (framgångsrik företagsledare för HP) bok "Tough decisions" var en bra bok - den talar rakt in i storföretagsledarens verklighet, men inte i min.

6. Individualism

Marcus Buckingham pratde om att leda utifrån sina styrkor. Och det är väl bra. Vi behöver säkert fokusera mer på det vi faktiskt är bra på, istället för att försöka fuska med allt det vi inte behärskar (speciellt om det finns andra i församlingen som både skulle njuta av uppgiften och växa med den). Buckingham formulerade ett utvärderingsverktyg för styrkor som dock var grymt individualistiskt:
Min styrka är det som jag gör framgångsrikt, som är naturligt för mig och som jag njuter av att göra - en styrka är alltså det som stärker mig. En man på raden bakom mig hävdade med bestämdhet att hans styrka var att äta chips och kolla på video...

Även i Hybels kollekttal lyftes detta synsätt fram. Vi uppmanades att göra det rätta eftersom det ger "a buzz that stays"...

7. Vad kommunicerar upplägget?

Vid ett par tre tillfällen kom något som verkade vara en grundläggande sanning i Willow Creek sfären tillbaka (med en grundläggande sanning menar jag en idé som är grundläggande för självförståelsen, en tanke som aldrig ifrågasätts): "The local church is the hope of the world". Jag kan härleda sanningen utifrån att Jesus är världens hopp, att Gudsriket som han förlöste in i vår verklighet förvaltas av kyrkan och att den lokala församlingen är förutsättningen för att människor skall se gudsriket uppenbarat. Dock, att sitta i Göteborg och se det sägas på video på Global Leadership Summit? Vad kommunicerar man är "the hope of the world? Möjligen ledarskap, definitivt Willow Creek.

8. Effektivitetens avguderi

Jag tror på samtalet, på delaktighet och ömsesidighet, Jag tror på att vara närvarande, att inkarnera Kristus in i människors närhet. Jag tror att vägen framåt delvis ligger i att vi gör upp med vårt avguderi av det effektiva. En av det moderna samhällets grundsträvanden är att få maximal utdelning på minimal insats. Detta har påverkat hur vi ser på evagelisation (vad är det minsta en människa behöver veta för att ta emot Jesus?), på lärjungaskap (hur kan man föra någon ifrån att vara nyfrälst till en själavinnare på kortast möjliga tid?) och församling (vissa strukturer ser ut som pyramidspel).

Om man inte kan närvara i ledarkonferenser i 40 länder, så kanske man kan överlåta uppgiften till någon annan? Ingen av oss är oundgänglig för Gud. För visst förloras något i ekvationen? Jag har svårt för envägskommunikationen i en vanlig predikan, men då är i alla fall predikanten närvarande i rummet. Hybels poäng att en viktig del av ledarskap är att vara "approachable" blev ganska komisk i sammanhanget. Dessutom talar Bibeln om kors, om lidande och att lärjungen inte är förmer än sin mästare. Var passar det in i allt detta?

Om vi befinner oss i en situation där vägen till människors frälsning heter tid, närvaro, vänskap, engagemang, så får vi endera gilla läget och betala vad dt kostar att vara lärjunge i vår tid, eller så kan vi fortsätta tillbe ett effektivitetstänkande som inte burit frukt på många år, men som åtminstone ser lätt ut...

9. Uppfriskade - till vad?

I Dagen intervjuas några
människor om sin uplevelse av konferensen. De säger sig alla vara uppmuntrade och ha blivit upfriskade. Jag undrar om det innebär att de har fått nya vertyg för att fungera i sin verklighet, eller om det mer är som att ha varit på semester - att under en helg få byta det gråa mot färgglatt, att få ta en paus ifrån sin verklighet och se en annan glamorösare verklighet?

10. Vad behövs?

Om det är så (som jag tror) att vi befinner oss i ett skifte från modernt till postmodernt, borde vi kunna se postmoderna och högmoderna företeelser parallellt. Jag tror att det vi behöver i en postmodern, efterkristen tid är en gerillarörelse. Små enheter som utforskar olika vägar framåt. Självstyrande, självförsörjande, autonoma celler. Maximal rörlighet, kreativitet och experimenterande. Närvaro. Detta kan vi till exempel se i församlingsplanteringsrörelsen och husförsamlingsrörelserna.

I det perspektivet är megaförsamlingar som Willow Creek dinosaurier. De har fortfarande ingång i kulturen, men de har inte direkt framtiden för sig. Det är inte där vi bör hämta våra förebilder. Nu är Willow Creek ovanligt sunda i sin undervisning för att vara en amerikansk megaförsamling - jag kan skriva under på väldigt mycket av det de står för, men de är fortfarande barn av sin tid.

En personlig perentes

Jag anser att detta är speciellt allvarligt för EFK (Evangeliska Frikyrkan) som jag tidigare tillhört. Där är Willow Creek arbetet nära kopplat till det församlingsgrundande arbetet och de senaste åren har jag undrat om man inte helt snöat in. Den kreativitet och framåtanda som tidigare kännetecknat EFKs församlingsgrundande arbete verkar ha ersatts av en ganska liknöjd inställning (vi är bäst i Sverige) och en rigiditet i hur det skall gå till. Det oroar mig.

Jag vill kunna predika så här!

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Thu, 13 Sep 2007 09:33:30 +0200

Måste återigen få slå ett slag för en favvopredikant: Francis Chan. Så här skulle jag vilja kunna predika!

Vad är förlåtelse egentligen?

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Fri, 15 Jun 2007 21:00:56 +0200

En av de pågående tanketrådarna på den här bloggen är ledarskap och andligt maktmissbruk. Det är en fråga som engagerar mig och flera av de andra skribenterna på bloggen. Man skulle kunna formulera grundfrågan så här: Vi är alla fallna människor med en benägenhet för synd, hur hittar vi en balans där en ledares auktoritet och inflytande i människors liv inte perverteras till manipulation och maktmissbruk?

Självklart är risken olika stor i olika miljöer. Risken är mindre i en anonym miljö än i en intim, mindre i en känslomäsigt oengagerad än i en känslomässigt laddad, etc.
Synen på lärjungaskap och efterföljelse spelar också en viktig roll. I många av de sammanhang där det gått riktigt snett har det funnits en tanke som ser ut ungefär så här:Du skall följa mig såsom jag följer Jesus, eller Jag är din herde och du är min lärjunge, sedan skaffar du dig i din tur lärjungar, osv.
Ytterligare en aspekt är synen på ledare. I en miljö där man tänker att ledarskap är en medalj för extraordinär helighet - att gåvorna ges efter måttet av vår renhet - där är det svårt för en ledare att bekänna synd. ledarens fel och brister kläs om till dygder i en tyst överenskommelse mellan ledarskap och församling. Alternativet - att ledaren är som vi andra är alltför smärtsamt.

Vad är det då i dessa frågor som engagerar oss? Har man levt i ett par decennier i den kristna världen har man sett (och erfarit) både det ena och det andra. Visst har vi sår som vi bearbetar genom att skriva i ämnet. En annan drivkraft är att vi inte vill se andra, se fler, råka illa ut. En tredje drivkraft är att dessa varhärdar i Kristi Kropp är gravt osunda och behöver "luftas" - utsättas för sol och frisk luft så att de läker ut.

Vi har skrivit om "Apostlarörelsen", om Fadershuset i Köpenhamn, om Livets Ord, om Knutsby. Vi har nämnt ledare i dessa sammanhang vid namn och kommenterat det de har skrivit, eller det som skrivits om dem.

En av de vanligaste kommentarer vi får på dessa artiklar (och nu kommer vi till det egentliga ämnet för det här inlägget) är; men varför kan vi inte bara förlåta och lägga det bakom oss? Eller; Vi som kristna bröder och systrar skall väl inte döma varandra?

Varje gång jag får ett sådant meddelande blir jag trött, trött, trött. För vad är det man säger?

I klartext: Låt oss inte gräva i detta mer. Nu låtsas vi som att allt är bra i stället.

Detta ser jag som en grym skymf mot dem som drabbats av maktmissbruk, manipulation, psykiska övergrepp, fysiska övergrepp, utfrysning osv. osv. i det som skulle vara Guds församling!

Vi har en uppgift att lära av våra erfarenheter. Gud har gett oss ett minne, en hjärna och det är inte en synd att använda den. Hur skall vi undvika att detta upprepas? Vilka är varningssignalerna? När skall vi slå till larmet?
Vi ÄR Kristi Kropp! Med våra fel och brister. Dem som Paulus kallar "de heliga" i 2 Kor är samma personer som senare i brevet får skäll för att de låter en medlem ligga med sin styvmor, och att de drar varandra inför rätta! Vår präktighet och syndfrihet är en illusion, att upprätthålla den illusionen isolerar oss från oss själva, från varandra, från människorna utanför församlingen och från Gud själv!
Förlåtelse förutsätter omvändelse. Ibland kommer omvändelsen först, ibland förlåtelsen, men båda förutsätter varandra! Guds syfte är inte att vi skall vara snälla, Guds syfte är försoning! Upprättade relationer!
Varför denna hjärtnupenhet för ledarna? Varför alltid denna maning till förlåtelse och upprättelse för ledarna? Var tog offren vägen? Vem bryr sig om dem? Jesus tog ställning för de svaga, för de utsatta. Ledare som som skodde sig på dem han var satt att leda fick inga milda omdömen av Jesus. Se vad han säger till fariseerna, se vad han säger till de skriftlärda! "Den som förleder en av dessa mina minsta små" säger han, "för honom vore det bättre att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen". Jesus hade inte mycket till övers för ledare som missbrukade den makt de tilldelats.

Kan en urballad ledare få förlåtelse?

Självklart!

Men är verkligen förlåtelse och upprättat förtroende samma sak? Är det självklart att en som har bevisat sig omåttligt undermålig i en uppgift med självklarhet skall erbjudas den igen?

Ja, vad säger du?

Till bloggens läsare: Vi kommer att fortsättingsvis skärskåda kristet ledarskap på denna blogg. Pallar du det inte - läs det inte. Förlåtelsen är primärt en sak mellan den syndande och Gud, sekundärt mellan den som syndat och den som syndats emot. Vi är inte ute efter att fördöma eller döma, men däremot att bedöma, och vi hävdar med bestämdhet att skit är skit även om man sprayar den med guldfärg.

Scientologerna - en BBC-dokumentär

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Mon, 14 May 2007 23:55:59 +0200

BBC sände idag en dokumentär om Scientologerna som ligger ute här . Otroligt otäckt!

TV-predikanter

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Thu, 03 May 2007 21:56:38 +0200

Den australiensiska serien "Chaser's war on everything" gör upp med TV-predikanter.

Ett litet andlighetstest

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Tue, 01 May 2007 18:42:27 +0200

Kan du se på detta utan att bli illa berörd?

Jag var tvungen att stänga av omedelbart

Du är en känslig person. Lyssna på den känsligheten. Oavsett om det var pottfrissan, den falska sången, de fula glasögonen, församlingens pliktskyldiga skratt eller själva innehållet du reagerade mot, så är det såna preferenser som kan rädda dig.

Mycket illa berörd - jag ogillar detta.

Du har formulerat en åsikt utifrån din känsla. Bra! Fortsätt med det!

Lite illa berörd - men det är väl mig det är fel på.

Grattis! Du är perfekt sektmaterial... Akta dig för att råka i händerna på fel människor. Mot en gåva på 5000:- till mitt ministry kan jag berätta för dig vilka de är.

Det är väl bra att de verkar ha roligt?

Du skulle inte känna igen falsk glädje och en uppiskad stämning om den så hoppade upp och örfilade dig. Du är en sån person som skulle kunna tänka sig att klistra smileyklistermärken på insidan glasögonen och på fullt allvar tro att världen har blivit gladare sen igår.

Inte påverkad alls

Du skulle aldrig upptäcka andligt maktmissbruk. Hos Jim Jones i Folkets tempel i Guyana, skulle du inte lägga märke till nån större förändring annat än att de andra verkar lukta illa när de sover. Du behöver dock inte oroa dig för att råka illa ut i en sekt. Den som är totalt opåverkbar tar inte någon skada heller. Du är immun.

(Filmen hittade jag på Krister Hultbergs blog.)

När får en pastor rött kort?

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Sun, 22 Apr 2007 19:14:54 +0200

Förlåtelsen är central i kristendomen.

Ytterst sett syftar allting i den kristna tron mot försoning: Mellan människa och Gud, mellan människor, mellan människan och skapelsen.

Det finns dock en grupp människor som enligt Bibeln skall dömas med en "strängare dom" - ledarna. De som har makt eller inflytande över människor skall veta att Gud håller ögonen på dem - att en synd mot "en av dessa mina minsta" inte kommer att gå obemärkt förbi.

Det är i ljuset av detta jag vill läsa Ulf Ekmans debattartikel i SvD idag.

Jag tycker att det är positivt att Livets Ord har börjat hitta tillbaka till en ortodox kristen tro, att mycket av avarterna under åren har växt bort. Den församling som ibland har framstått som skogstokig och den person som innan Åke Greens och Kristi Bruds inträde på den mediala scenen stod för själva sinnebilden av en religiös galning, har efterhand mognat och funnit vila i tron. Det är skönt.

Men det betyder inte att det som hände inte har hänt.

Det betyder inte att de människor som for illa i en osund andlig miljö plötsligt mår bra.

Det betyder inte att de dödsoffer trosrörelsen krävde blir levande igen.

Att Ulf Ekman hittat en sund tro är bra. Den tron kräver av honom att han omvänder sig från sin tidigare synd. Det räcker inte med att säga "jag visste inte bättre".

Med mindre än att han uppsöker dem han har skadat, dem som har djupa sår av hans ledarskap och den miljö han skapade på Livets Ord är hans omvändelse eller utveckling inte vatten värd.

Jag ser med förfäran att Ulf Ekman välkomnas i olika sammanhang jag annars respekterar. Självklart är han välkommen som deltagare, precis som alla andra, men att inbjuda honom att tala, att ge honom en plattform och därigenom legitimitet, är ett tecken på naivitet och oansvarighet. Det är också en skymf mot dem som som lidit och lider av sviterna av Ekmans ledarskap.

Om Bonhoeffer

nospam@example.com (Daniel Astgård) — Tue, 10 Apr 2007 13:39:24 +0200

Idag är det 62 år sedan den 39:årige lutherske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer hängdes i koncentrationslägret Flossenberg, dömd för högförräderi mot nazismen. Han hade då aktivt bekämpat den i 12 år.

Men det finns större anledning än så att minnas honom:

Han var ett geni som doktorerade vid 21 års ålder.
I reaktion mot den liberala teologin (som i brist på förankring i Skriften förankras i det för stunden korrekta - i Bonhoeffers verklighet, nationalism och fascism) skrev han boken Efterföljelse.
När staten tar över ansvaret för teologiutbildningen startar han ett underground-prästseminarium. Under tiden här skriver han den utmärkta boken Liv i gemenskap.
Båda dessa böcker ges ut om och om igen och är fortfarande nu 70 år senare lika utmanande.
Han kämpade med näbbar och klor emot nazismen: "Vi kommer att ställas inför det fruktansvärda alternativet att antingen
vilja vårt folks nederlag för att den kristna civilisationen ska kunna
överleva eller vilja nationens seger och därmed civilisationens
undergång."
Han genomför under brinnande krig flera internationella resor (flera till Sverige!) där han informerar om nazismens rätta ansikte, trots rika möjligheter att "hoppa av" väljer han alltid att återvända och fortsätta kampen: "Jag måste genomgå denna svåra tid i vårt folks historia tillsammans med Tysklands kristna."
Han talar också offentligt mot nazismen - till och med på radio. Snacka om civilkurage!

Hos Bonhoeffer är tro och handling ett och detsamma.

1998 blev Bonhoeffer staty över västporten i Westminster Abbey. Han var en av de tio 1900-tals martyrer som avbildades där som en påminnelse om att vi även idag måste vara redo att ge våra liv för vår tro.

Under senare år har flera böcker om Bonhoeffer kommit ut. Ylva Eggehorn och Martin Lind har båda skrivit böcker i ämnet. Här på bloggen finns en del citat av honom. Vill du bli utmanad? Läs Bonhoeffer!

Stackars lilla Fadershuset, då...

nospam@example.com (Peringe Pihlström) — Tue, 06 Mar 2007 09:10:14 +0100

Media svämmar över av rapporter från händelserna vid Ungdomshuset. Kombinationen våld, religion, makt mot ungdom utan makt; se där något som säljer lösnummer och lockar tittare. I mitten Fadershuset. En av Danmarks mest välkända sekter, som under sin ledarinna Ruth Evensen gjort sig känt för fanatism, demonisering av normalt liv, tvångsäktenskap, barn som skiljs från föräldrar mm. Läs här!

Så här berättar sognepræst Niels Underbjerg fra Østerbro i København för Extra Bladet: Faderhus-medlemmer bankes på plads med farlige seancer i dagevis. Udmattende og psykisk farlige seancer med djævleuddrivelse, som kan foregå uafbrudt i dagevis, er blandt de foretrukne metoder, når Faderhusets herskerinde, Ruth Evensen, påtvinger menighedens medlemmer sin vilje. Eksempelvis, når hun bestemmer, hvem de unge kvinder og mænd, hun har i sin magt, skal gifte sig med.
- Senest har jeg måttet følge en af de unge, som er brudt ud af Faderhuset, direkte til en psykiatrisk afdeling. Den pågældende var igennem tre døgn blevet udsat for massiv djævleuddrivelse, fordi han/hun nægtede at tage den partner, Ruth Evensen havde udset. I Ruth Evensens øjne kunne der ikke være andre årsager til modstanden, end at han/hun var blevet besat af dæmoner.
Niels Underbjerg har på vegne af Københavns Stift til opgave at holde øje med de nyreligiøse bevægelser i København, blandt andre Faderhuset, som han i lighed med mange andre teologer betragter som en af de mest ekstreme sekter i Danmark.
I årenes løb har han taget sig af hen ved 70 psykisk lemlæstede - ofte unge - mennesker, der har været på flugt fra Faderhuset.
- Jeg har flere gange måttet tage hen på Hovedbanen for at samle Faderhus-medlemmer op, som var ved at flygte langt væk. Og nogle af dem, der er sluppet fra Faderhuset, har jeg måttet bringe direkte på en lukket psykiatrisk afdeling.

Fru Evensen med familj har samtidigt sett till att de kommit ganska lindrigt undan jämfört med de ekonomiska upppoffringar som deras efterföljare fått utstå. Den patriciervilla som församlingens boendegemenskap finansierar, fastigheten på Jaktvej vid Nörrebro och ytterligare fastigheter har i vanlig trosförsamlingsordning hamnat under ledarnas kontroll. De medlemmar som arbetar och offrar för att berika sina ledare kan känna sig blåsta, om det är i Uppsala, Köpenhamn eller Houston. "Ifølge Ruth Evensens søn, Asbjørn Evensen, skyldes det en advokat-fejl, at Evensen-familien står som ejere af Faderhusets formue", berättar tidningen.

Så nu, när pastor Ruth klagar i media över hur hotad hon känner sig: kanske kunde hon skänka en tanke till

Lena - (fingerat namn) som från Grönland kom ensam till Danmark, fann gemenskap i den häftiga ungdomsförsamlingen Fadershuset, men när hon ställde "kritiska" frågor till ledarna blev demonförklarad, utsatt för timslånga befrielser utan framgång, och till sist utfryst. Hon lever idag under hemlig identitet och i ständig fruktan för represalier från Fadershuset.

Hans - (fingerat namn) som förlorade sin far vid 17 års ålder, och blev fosterhemsplacerad hos Ruth. Efter 1 1/2 års terror, då han fråntogs sina rättigheter och utsattes för mentalt nedbrytande bestraffningar flydde och efter många månader på mentalsjukhus nu lever som förtidspensionerad.

Mari & Claus - (fingerade namn) vars äldsta barn kom att umgås bland de ledar-wanna-bees i Fadershuset, där hon mötte sin make. Möjligheten för hennes föräldrar och syskon att träffa henne eller barnbarnen är hårt kringskuren, övervakning och avlyssning av samtal är vanliga mönster. Föräldrarna beskrivs som fiender (trots att de är hängivna kristna) och dottern uppmanas att ha så lite kontakt som möjligt - deras svärson ser de i princip aldrig.

Men, men... historien upprepas, och Ruth är naturligtvis unik i sitt lidande, nåt i stil med Jesus i Köpenhamn. För det är ju synd om Fadershuset.