Efter att 1(!) elev vid en skola i Visby protesterat mot att lokaler upplåtits för bön i skolan har Humanisterna tagit denna allvarliga kränking av religionsfriheten till sitt hjärta. De känner för muslimerna på skolan som MÅSTE vara kränkta, enligt Humanisternas övertygelse. Visserligen sa en muslimsk tjej som brukar använda bönerummet för ....bön!....i en intervju att "vart ska jag nu gå och be?" men vad begriper hon? Sturmark och hans kompisar har ju ryckt ut till hennes undsättning. Och personangreppen mot kristna på Gotland är helt oerhörda. Gå till Hela Gotlandoch sök på "Skolkyrkan" så kan du följa hela den sorgliga smutskastning av Svenska Kyrkan, biskop Koskinen och alla andra som råkar ha en annan uppfattning än Humanisterna.

Baptistpastor Michael Lindblom skrev bl.a.

"Vi behöver granska allt som kan skada rätten att få uttrycka sin åsikt eller sin tro. En skola är också underställd fastställda grundlagar och en av dem är religionsfrihetslagen. Jag anser att det innebär att elevers olika uttryck för tron bör uppmuntras så länge de håller sig inom Sveriges lagar. Jag ser inga problem med att skolkyrkan fortsätter och att kompetenta präster och ungdomsledare verkar på våra skolor. En enskild elevs undranden och frågor måste tas på allvar och behandlas sakligt. Skolan som företräder en humanistisk och demokratisk grundsyn behöver se till både minoritetens och majoritetens behov och intressen. Detta är en stor utmaning för en skola och även för samhället i stort. Vi som kyrkor måste på ett öppet, ödmjukt och sakligt sätt möta nya sätt att förstå sitt liv och att utöva tron."

Som resultat fick han följande näsbränna av Carina Schedvin,lärare vid Lärarhögskolan och aktiv i Humanisterna:

"Öva Dig i ödmjukhet och saklighet så tar vi tag i den fortsatta debatten om religiösa gruppers varande eller icke varande i skattefinansierade miljöer där omyndiga och värnlösa barn befinner sig. Med ömsesidig respekt för varandras ståndpunkt och profession!"

Det påminner ganska bra om vad som stod i prästens utkast: "Svag argumentering, höj rösten!" och följer Humanisternas mönster till punkt och pricka. Så här säger hon:

"Du skriver att "Christer och Carina har rätt att uttrycka sina åsikter även om jag tycker att de gör det med falska förespeglingar." Du har, enligt en lätt sökning på Internet, kopplingar till EFS där Elfrida Andrée gymnasiets skolledare Inger Hägg är riksordförande. EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) och SESG (Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse) har nära kopplingar till varandra apropå "falska förespeglingar".

Det är kanske inte en slump att det var just inom SESG som den fundamentalistiska sektledaren Ulf Ekman/Livets ord fann sin bärighet på grund av den bördighet som tycks finnas inom den "inkyrkliga väckelserörelsen" (sektexpertens Karl-Erik Nylunds ord). Gränsen mellan sektoida system och demokratiska system kan i vissa lägen vara hårfin. Inom de flesta "sanningsägande" rörelser kan destruktiva, manipulativa system, ofta relaterade till maktintresserade enskilda individer, uppstå.

Svenska kyrkan på Gotland kan med fördel fundera på om den hårfina linjen är överskriden med den senaste tidens händelser avseende Skolkyrkan. I samma andetag som Du anklagar Christer och mig för "falska förespeglingar" kan man i alla fall begära att Du själv inte ljuger. Lyser skammens rodnad på Din kind nu när Du ljuger i det offentliga rummet? Du blir nog förlåten av högre makter

Carina Schedvins svepande retorik drar alla över en kam (det är ohygieniskt enligt Hasse och Tage).

Den smutsiga retorikens konst behärskar inte jag men jag kan ana att det finns en god läromästare i Dig, Mikael. Du tycks behärska den smutsiga retorikkonsten fulländat med lögner, faktafel och förtal. Känner Du till att förtal är straffbart i Sverige? Eller Mikael, lyder Du under andra lagar än Svea Rikes lagbok? Slutligen så menar Du i Din debattartikel att "vi kyrkor måste på ett öppet, ödmjukt och sakligt sätt möta nya sätt att förstå". Här skriver Du klokt och insiktsfullt! Stort beröm! Lär av Dina egna ord! Gör det som Du påstår att Du faktiskt gör!"

Men som sagt, besök hemsidan och läs alla praktfulla inlägg. Det är minsann inte långtråkigt på Gotland just nu!

Det påstås att det faktiskt har hänt, men förmodligen tillhör det vandringsmyternas kollektion. Jag har besökt ett antal kyrkor där det sägs att vid ett församlingsmöte, då det meddelats församlingen att en stor penninggåva, ett nytt sommarhem, nya silverljusstakar till altarbordet eller något liknande penningkrävande anonymt donerats till församlingen, ska en man / kvinna rest sig upp i samlingen och sagt något i stil med: ”Ja, jag tyckte det var bäst så!” eller ”gumman och jag kom överens om att vi tyckte det var bäst att vara anonym!”
Hur det nu är med detta så kom jag att tänka på historien i veckan när det berättats att en svensk(?) operaälskare donerat en Mino-tavla med ett utgångspris på 7-10 millioner som ska bli en fond för stöd till svenska operasångare under deras utbildning och inledande karriär. Och på frågan om vi kommer att få veta vem denne givare är säger Buchovski´s chef efter lång tvekan att …. ”nja, det tror jag kanske inte…!” och skapar en känsla av att det rätt som det är dyker upp någon som säger: ”Jag tyckte det var bäst så!”

Därför tänkte jag helt enkelt avslöja den stora hemligheten. DET ÄR JAG! Jorå, det är det visst det. Det är sant, punkt slut ingen mening efter… Jag tyckte det var bäst att vara anonym, i fall ni andra inte skulle gilla tavlan jag målat. Den ser mest ut som en huvudfoting, för den härstammar från min ”tidiga produktion” (runt 3-årsåldern) och medan jag lärde mig skriva ett antal bokstäver som alla finns i mitt namn perINge pIhlstrOM. Jaja, de blev omkastade. Det är inte så lätt att skriva i början ska du tro. Har du försökt? Och punkterna över Öet drunknade i den mörka färgen. Lite svinn får man räkna med. Att sen en del tror att det är en äkta Mino - given av en anonym person - ja, kan jag hjälpa det?

Andra är inte lika blygsamma idag när de ger. Bratt Pitt med fru, George Cloney, Bono och Bill Gates berättar villigt för den högra handen vad den vänstra gör i deras ivriga strävan efter att få sina stenrika kompisar att fritt och glatt donera miljarder till utplånandet av världssvält, världsfattigdom och världssjukdom. De tror att det finns en förebildlighet, en påverkansmöjlighet i att offentligt ta ställning så att det hörs och känns ändå in på bara … checkhäftet. Jag måste säga att jag tycker detta är en av samtidens härligaste trender. De resonerar friskt kring tanken att vad är det för glädje att vara så stenrik om man inte kunnat göra något rejält för pengarna?
”PR-jippo, köpa sig samvetsfrid, visa andra hur rik man är” mumlas detta på sina håll, ja, tolkningarna av företeelsen är många. Flera blir adlade, Bono blir kompis med utrikesministrar och statschefer, mediaexponeringen blir grymt omfattande. Men det är kanske ett lidande man får ta?

Det är väl på grund av den där tveksamheten, av dessa höga moraliska skäl att inte skylta, som svenska storföretagare och stenrika chefer, framgångsrika mediapersoner och snuskigt förmögna skivutgivare håller igen med sina donationer till världsnöden? De vill ju inte skylta, minsann! Hellre en anonymt inköpt villa på Lidingö än några offentliga miljoner eller så till Diakonias arbete, tycks de resonera. De är så ängsliga för att det ska bli moraliskt tveksamt om de satsar sina pengar. Därför håller Kamprad igen (ops, har jag kritiserat den svenska ikonen?) – annars kunde han ju ”single-handedly” avskaffa aids-epedemin i stora delar av Afrika eller fixa så att flera av de minst 30 länder där maten inte kommer att räcka till befolkningen 2007 faktiskt hade mat på bordet idag igen. Men det kunde se ut som ett PR-jippo. Det är väl av det skälet storföretagscheferna beviljar sig 20%-iga lönelyft på ett år eller två så där tyst och anonymt, men inte en enda kommer ut ur konsumismens garderob och vittnar om att han / hon väckts till insikt över hur skamlig världsordningen med millioner döda barn i svältkatastrofer egentligen är?
Gudrun Schyman tryckte i veckan som gick på en punkt som kanske kan få storföretagen att ömmande släppa in kvinnorna i styrelserummen på Investor, Volvo och andra ställen. ”Ni kommer att öka vinsten!” sa den ”gamla” marxisten. Hm, kunde hon inte sagt, det som så ofta annars framhålls som en frukt av ökad feminism, att kvinnor i styrelser kommer att leda till ökad empati, större satsning på etiska fonder, radikalt ändrad lönepolitik hos underleverantörer och jättedonationer avsatta från miljardvinsterna för att i vår generation utplåna världsnöden?

Media svämmar över av rapporter från händelserna vid Ungdomshuset. Kombinationen våld, religion, makt mot ungdom utan makt; se där något som säljer lösnummer och lockar tittare. I mitten Fadershuset. En av Danmarks mest välkända sekter, som under sin ledarinna Ruth Evensen gjort sig känt för fanatism, demonisering av normalt liv, tvångsäktenskap, barn som skiljs från föräldrar mm. Läs här!

Så här berättar sognepræst Niels Underbjerg fra Østerbro i København för Extra Bladet: Faderhus-medlemmer bankes på plads med farlige seancer i dagevis. Udmattende og psykisk farlige seancer med djævleuddrivelse, som kan foregå uafbrudt i dagevis, er blandt de foretrukne metoder, når Faderhusets herskerinde, Ruth Evensen, påtvinger menighedens medlemmer sin vilje. Eksempelvis, når hun bestemmer, hvem de unge kvinder og mænd, hun har i sin magt, skal gifte sig med.
- Senest har jeg måttet følge en af de unge, som er brudt ud af Faderhuset, direkte til en psykiatrisk afdeling. Den pågældende var igennem tre døgn blevet udsat for massiv djævleuddrivelse, fordi han/hun nægtede at tage den partner, Ruth Evensen havde udset. I Ruth Evensens øjne kunne der ikke være andre årsager til modstanden, end at han/hun var blevet besat af dæmoner.
Niels Underbjerg har på vegne af Københavns Stift til opgave at holde øje med de nyreligiøse bevægelser i København, blandt andre Faderhuset, som han i lighed med mange andre teologer betragter som en af de mest ekstreme sekter i Danmark.
I årenes løb har han taget sig af hen ved 70 psykisk lemlæstede - ofte unge - mennesker, der har været på flugt fra Faderhuset.
- Jeg har flere gange måttet tage hen på Hovedbanen for at samle Faderhus-medlemmer op, som var ved at flygte langt væk. Og nogle af dem, der er sluppet fra Faderhuset, har jeg måttet bringe direkte på en lukket psykiatrisk afdeling.

Fru Evensen med familj har samtidigt sett till att de kommit ganska lindrigt undan jämfört med de ekonomiska upppoffringar som deras efterföljare fått utstå. Den patriciervilla som församlingens boendegemenskap finansierar, fastigheten på Jaktvej vid Nörrebro och ytterligare fastigheter har i vanlig trosförsamlingsordning hamnat under ledarnas kontroll. De medlemmar som arbetar och offrar för att berika sina ledare kan känna sig blåsta, om det är i Uppsala, Köpenhamn eller Houston. "Ifølge Ruth Evensens søn, Asbjørn Evensen, skyldes det en advokat-fejl, at Evensen-familien står som ejere af Faderhusets formue", berättar tidningen.

Så nu, när pastor Ruth klagar i media över hur hotad hon känner sig: kanske kunde hon skänka en tanke till

Lena - (fingerat namn) som från Grönland kom ensam till Danmark, fann gemenskap i den häftiga ungdomsförsamlingen Fadershuset, men när hon ställde "kritiska" frågor till ledarna blev demonförklarad, utsatt för timslånga befrielser utan framgång, och till sist utfryst. Hon lever idag under hemlig identitet och i ständig fruktan för represalier från Fadershuset.

Hans - (fingerat namn) som förlorade sin far vid 17 års ålder, och blev fosterhemsplacerad hos Ruth. Efter 1 1/2 års terror, då han fråntogs sina rättigheter och utsattes för mentalt nedbrytande bestraffningar flydde och efter många månader på mentalsjukhus nu lever som förtidspensionerad.

Mari & Claus - (fingerade namn) vars äldsta barn kom att umgås bland de ledar-wanna-bees i Fadershuset, där hon mötte sin make. Möjligheten för hennes föräldrar och syskon att träffa henne eller barnbarnen är hårt kringskuren, övervakning och avlyssning av samtal är vanliga mönster. Föräldrarna beskrivs som fiender (trots att de är hängivna kristna) och dottern uppmanas att ha så lite kontakt som möjligt - deras svärson ser de i princip aldrig.

Men, men... historien upprepas, och Ruth är naturligtvis unik i sitt lidande, nåt i stil med Jesus i Köpenhamn. För det är ju synd om Fadershuset.

"Slow" besegrar "fast". Vår samtid är fångad i det hektiska jagandet. Men den låter så lätt lura sig. Haren, som förtröstar på sina långa, snabba ben missar den stilla uthållighet som slowpaddan vilar på för att vinna racet. Ta detta med dig som dagens handling. Var kreativ. Finn vägar att bryta stressen. Ta den längre vägen hem genom parken och stanna upp, låt snödroppar och spirande krokus hälsa dig välkommen in i våren. Sitt kvar vid middagsbordet med familjemedlemmarna en kvart extra, utan att låta dig gripas av oron över att disken måste in i maskinen. Titta på ansiktena omkring dig, lyssna på orden, skratta tillsammans. Tillsammans är vi en gemenskap som kan besegra tids-stress-ondskan.

Ibland är vi rädda för de stora drömmarna, tycker oss alltför små i oss själva. Men med Gud är vi starka och drömmarna kan få leva. Låt dagens heliga handling centreras kring drömmen om det som du skulle vilja se förändrat i din omvärld, på din ort ... eller världen! Vad önskar du dina medmänniskor mer än något annat? Låt drömmen omformuleras till förbön.

För dem som tycker argumentet om kristna män som de eviga kvinnoförtryckarna är tröttsamt, här kommer ett 106 år gammalt citat från en av svensk frikyrkas pionjärer, pastor John Ongman, Örebromissionens grundare. I boken "Kvinnans rätt att förkunna evangelium" skriver han år 1900:

"Sedan fallets dag har kvinnan varit mer eller mindre undertryckt och ringaktad av männen. Ju lägre den ståndpunkt varit, på vilken folken stått, desto grymmare har kvinnan behandlats. Bland ociviliserade folk har hon varit mannens slavinna och försörjare; bland halvciviliserade har man berövat henne all möjlighet till bildning, instängt henne och behandlat henne på ett sätt, som bland ett kristet folk skulle såra anständigheten att beskriva. Den skymf och de gräsligheter, hon från mannens sida fått utstå, trotsa all beskrivning, och än i dag är hennes ställning bland de flesta folk i världen i högsta grad beklagansvärd...

...det är för vårt folk ett känt faktum att kvinnan varit och bland många folk ännu är djupt förnedrad och mera aktad som ett oskäligt djur än såsom en med mannen i fråga om själsförmögenheter jämbördig varelse."

(Pastor John Ongman)

Det kan ju vara av intresse att citera en högt uppburen kulturpersonlighet som äger stor internationell ryktbarhet och som under samma tidsperiod uttryckte sig så här om kvinnan: "Hon kallar sig med sin evinnerliga självsmekning den Stumma. Hon kan icke tala, kantänka! Och ändå är kvinnans tunga ända sedan Sokrates dagar så ryktbar. Den Stumma! Att hon icke talar i församlingen, det gör hon rätt i, ty den som ljugit i 6.000 år och mer, den kan icke skilja sanning från lögn. Hon som aldrig tänkt en egen tanke, aldrig gjort en nyttig uppfinning, aldrig arbetat, hon har förlorat sin talan ända tills hon ångrat, omvänt och bättrat sig.
Hon har aldrig intresserat sig för annat än sig själv, aldrig för det allmänna. Hade hon velat, så vore hon för länge sen inne i alla församlingar." (August Strindberg, ur förord till Giftas II, 1886) August (eller som kultureliten säger, "Ågyst") får ju sitt namn nämnt vid utdelandet av litteraturpriset till sin ära. Hur är det för en kvinnlig författare - eller manlig - att få ett pris, uppkallat efter en sådan "mansgris"?
Kanske det är tid för oss att inrätta ett Ongman-pris för dem inom kyrkan som i praktisk handling söker verka för kvinnors rätt och jämställdhet?

Förbundet Humanisterna är inte berättigade till stadsbidrag. Den förra regeringen ansåg att förbundet inte levde upp till kraven för statsbidrag, eftersom man inte förrättade gudstjänster. Nu ansöker man om rätten att bli accepterade som trossamfund och kan tänka sig att bli jämställda med alla andra ”vidskepliga” troende, som hittills jagats med blåslampa! Hur var det nu om ”fan, som när han blir gammal blir religiös?”
Ibland kan girigheten bedra visheten. Det kan väl inte vara de futtiga kronorna man är ute efter?
Man trodde ju att Sturmark o. Co. just vände sig mot TRO i trossamfund. Om Humanisterna tror, och inte som de hävdar, vet, kan de väl vara välkomna in från sin självpåtagna martyrroll och inleda respektfulla samtal om trons innehåll såväl från teistisk som en icketeistisk livssyn. Det kan bli spännande!

The greatest hindrance today for many churches to shift over to a post-modern relational model is the perception the church has about its leader(s). As your leaders are, so will the followers become. King or slave - model is still quite present, and leads to serious problems. King - ruler, apostle, authority figure, professional, distant, non-relational. Slave - fixer of everything, hirling, payed, serving our needs, no real influence, surface-relational.

As a pastor-to-be at the SMF Theological Seminary, Stockholm, I was told never to become too close a friend with the members of our congregations. It would cause envy, breach of confidence and undermine my professional image. I rejected the thought then, and still do. What a strange breed of people pastors become, unfamiliar with "ordinary jobs", without close friends, and never free when the rest of their families are. What a great way to prepare to preach about the "real issues of life"; like family, winning friends and influence your workplace!

But I realize that many pastors find themselves trapped between the vision they have of a relational team leadership and that, which the church has of one Super Pastor, totally detachted from life and reality. So of course it is easier to find friends outside the church than in it, praying that their friends not "get saved" and join the church so they will loose them to church as well!

Unless we dare to throw this unreal image overboard and embrache "the real life, relational, friendship-based" function of leadership, we will continue to waste time debating things like women in leadership, apostolic authorit and many other things that are very irrelevant to ordinary people outside the church. Theology without real-life connection!

Finns det så stora skillnader mellan svensk kyrkokultur och amerikansk megakyrka att en ”Haggard”-händelse är avlägsen? Ted Haggard, symbolen för en framgångsrik ledare i den amerikanska evangelikala kyrkan, 5-barnsfar och med inflytande ändå in i Vita Huset. Stark abortmotståndare, och stark motståndare till erkännande av homorelationer, i dagarna avslöjad som drogmissbrukande homsosexuell under många år. Amerikanska pastorers kommentarer hitills pekar på att man knappast ställer sig de grundläggande frågorna: hur ser vår kyrkostruktur ut, vad är vår ledarideologi, vad gör vi med makt- och framgångskulten etc? I stora drag håller man sig till diskussioner kring privatmoraliska frågor och ”accountability”, ett slags kontrolltänkande som knappast har hindrat dem som velat bryta mot de etiska reglerna att också kunna göra det i det förgångna.

I den utsträckning ”superledar-modellen” får spridning hamnar många ledare i riskzonen. Jag tror det finns ett antal skäl att se upp:

- Det har redan skett i Sverige. Knutby är det ojämförligt mest omvälvande. Ledare har i det närmaste getts oinskränkt makt över sina efterföljare med mord, mordförsök, anstiftan till mord som de mest uppseendeväckande konsekvenserna. Samtidigt tycker jag att det ödesmättade ”det kan hända hos oss också” behöver nyanseras. Jag vet inte vad som ska läggas till Knutby för att tänka sig något värre?

- Spridningen av maktstrukturer typ apostoliska nätverk. Det angivna skälet till att skapa apostoliska nät i amerikansk kristenhet är att försöka hindra katastrofer a la Ted Haggard. Problemet är dock att man i många av dessa strukturer ser hierarkiskt och kontrollerande på ledarstrukturen. Vi har stort behov av apostoliska personer i kyrkan idag, men vi behöver vara uppmärksamma på vilken inflytandeposition de får.

- Enmans-ledarrollen attraherar pastorer som tappat respekt och förtroende för den församlingsledningsmodell vi haft. Andens tilltal genom en karismatisk entreprenörledare som inte har tålamod eller är intresserad av att invänta hela församlingsflocken innan han går framåt kommer då som ett alternativ. Har vi inte ett gemensamt ansvar att förnya församlingsdemokratin och skapa bättre möjligheter till mångfald utan extrema yttringar?

- Mediafokus är också något som kan drabba svenska ledare, och som är baserat på ett enkelt framgångstänkande. Kristen TV, personal ministries, ”kändis”-kultur i största allmänhet drabbar ledare med stor kraft. Han kommer att uppfatta sig som en som spelar enligt egna regler. Hans ministry visar bilder på honom framför 10,000-tals lyssnare. Under och mirakler flödar kring honom när han ber för sjuka. Hans artiklar andas självsäkert kunnande på alla livets områden; bön som ger skuldfrihet, familjelivsprinciper som fungerar, tolkning av profetia och hur man går över kulturgränser; inget är honom främmande. Kristen superman, osårbar och därmed i omedelbar risk att falla.

Behöver vi inte en svensk diskussion där frågan om ”andligt ledarskap” blir belyst lite mera på bredden? Kallelsefrågan, personliga kvalifikationer, gåvoutrustning, handledarskap och många andra viktiga frågor skulle behöva pratas om i en öppen förtroendefull gemenskap, där erfarenheter från gamla och nya sammanhang finge blandas.

Besökte ett seminarium om församlingsledarskap och fick åter anledning att fundera över de villkor andliga ledare arbetar under som liknar - eller dramatiskt skiljer sig från - näringslivets ledare. Föreläsningen kom att kontrastera starkt emot intervjun i Trons Värld som jag läst tidigare på dagen där författaren Peter Halldorf hävdar att en stor del av kyrkans kris idag har att göra med bristen på ett personligt andligt liv hos kyrkans ledare.

"De andliga ledarnas personliga liv med Gud – där har vi den största krisen inom kyrkan i dag." Jag tycktes befinna mellan två världsbilder: resultat, växt, framgång på marknadens villkor å ena sidan, det inre livets och helighetens perspektiv å den andra. Jag får erkänna att Halldorfs verklighetsbild påverkar och attraherar mig mer, med utgångspunkt från att jag sedan åttiotalet sett många konsulter komma in med den senaste verksamhetsmodellen för att "få oss att växa"! Halldorf säger: "Det gäller inte bara kyrkans framtid, utan evangeliets återkomst i vår kultur. Om vi blickar hundra år framåt, med den utveckling som vi har i dag, undrar jag om kristendomen kommer att överleva i Västeuropa." Jag tänker så själv, känner det fräscht att andra vågar säga det också. Frågan är alltså betydligt större än om den siste frikyrkomedlemmen stänger och släcker 2045 och avslutar frikyrkomodellens era i vårt land. Guds Rike är större än så, men frågan är vad vi ser innanför och bortom? Det är kanske allvarligare än vi tror om andliga ledare inte har en levande Gudsrelation. Halldorf igen: "Följderna blir förödande när våra blivande kristna ledare kan genomgå en hel prästutbildning utan att en enda gång få frågan: Hur ser ditt personliga andaktsliv ut?" Kan det vara så viktigt - och så enkelt?

Runt maktmissbruksledare av apostoliskt snitt, här nedan kallad SuperAposteln, ser man ett antal personer, som möjliggör maktmissbruket: - den inre kretsen. De som är den nya rörelsens maktcentrum, som administrerar sfären och som är någorlunda i samma ålder som SuperAposteln. En del av dem har varit ledare nog länge för att kunna "spelreglerna" och veta hur man positionerar sig för att få makt. Är apostlasfärens städgubbar, får göra smutsjobbet bakom scenen. - de som ser ut, låter som, klär sig som och gärna vill vara som aposteln. Yngre, naivare, och mera lättmanipulerade än "den inre kretsen". I SuperApostelns närvaro ser de längtansfullt upp mot honom - i hans frånvaro påtar de sig rollen att vara hans ställföreträdare. De repeterar hans uttalanden och försvarar även de mest galna positioner utifrån tanken att "inte komma vid Herrens smorde". - de som utgör periferidyrkarna. De ville gärna tillhöra den inre kretsen, men hamnar strax utanför. De försöker gärna skapa sig en egen "apostolisk sfär", och rekryterar sina medlemmar bland dem som inte kommit in och blivit accepterade av SuperAposteln. De använder samma metoder som SuperAposteln, men har hittat en annan vokabulär. Om SuperApostlen säger "underkastelse" säger de "beskydd" men menar "underkastelse". - de som ville vara, men inte klarar av att vara apostel, men inte vill erkänna det utan intar en kritisk attityd samtidigt som de använder SuperApostelns rekryteringsmetoder och grundläggande verksamhetssätt. De skapar ibland helt annorlunda maktsfärer. De känner sig kluvna, eftersom den traditionella kyrkostrukturen inte attraherar, samtidigt som de känner en viss tveksamhet inför SuperApostelns metoder. - framgångsdyrkarna på avstånd, de som Daniel Astgård beskriver i Apostlar och annan idioti. De som vurmar för väckelse till varje pris, framgång till varje pris, glansfulla ledare till varje pris. Som vilar mot uttryck som: "Det kan ju inte vara fel, för det växer ju / det händer ju något / det kommer ju så många på deras bibelskola/konferenser/kampanjer". Deras uttalanden får som konsekvens att "vanliga kristna" tystnar, slutar att lyssna till de inre signalerna, för "vad begriper jag egentligen...?" Det är de ovan nämnda som i så stor omfattning möjliggör för SuperApostlarna att fortsätta sitt maktmissbruk. Vem som har störst ansvar kan man naturligtvis fundera över!

 

Andra bloggar om: apostoliskt, apostel, apostlar, ledarskap, kristendom, tro, kyrka, frikyrka

Mötte några medmänniskor igår som upplevde en djup smärta. Under mer än 20 år har de varit involverade i en församlingsplantering i en storstad. De har arbetat och byggt relationer, nått grupper av invandrare, drivit en viktig bibelskola mm. Under senare år har de blivit uppkopplade till en av Europas större "apostolska nätverk", en rörelse som hävdar att de har flera tusen församlingar i sin sfär. För några veckor sedan meddelades plötsligt att deras apostel - bosatt i en annan del av världen - beslutat att lägga ner deras kyrka. Den hade förlorat gnistan, de var ju "bara ett tjugotal" och vid informationen framkom att församlingsledningen av och till diskuterat frågan under ett års tid - utan att någon enda av de "vanliga" församlingsmedlemmarna vetat ett dyft! Detta samtidigt som man hävdar att vi bygger med relationer och vänskap, öppenhet och "accountability". Dessa slagord hörs ofta bland de nya apostlarnas rörelse, som en motsats till det man menar sig se i de traditionella kyrkorna. Jag satt med dessa gråtande vänner och visste inte vad jag skulle säga. Hur kan man "lägga ner" en församling som är i funktion? Hur kan en apostel bestämma att nu lägger vi ner - utan att ens intressera sig för att konsultera någon utanför församlingsledningen, som står under hans totala inflytande och dominans? Hur kan man vara så ogenomskinlig att man på onsdag säger till gruppen: "på söndag läggs församlingen ner" och samtidigt berätta att man samtalat om nedläggningen i ett helt år utan någon insyn? Vart har pastorsansvaret för de människor som gett sig själva till att bygga upp församlingen tagit vägen? Handlar det till sist mest bara om att LEDARSKAP är det enda som betyder något och de andra är BARA MEDLEMMAR? Detta förakt för den vanliga medlemmens tro och andlighet är monumental i dessa rörelser. Under åren som jag kommit i nära kontakt med dessa apostlanätverk som nu även gör sina insatser i Sverige har jag inte sett något som väckt tilltro och förtroende - bara avsmak. Det handlar om makt, makt, makt och åter makt. Håll er borta från sådana!

 

Andra bloggar om: apostoliskt, apostel, apostlar, ledarskap, kristendom, tro, kyrka, frikyrka

Ibland förvånas jag över att man kan stå såpass långt isär att ytterligheterna berör varandra. Fick anledning att fundera över det, när jag samtalde med en släkting som ääälskar att sjunga de gamla läsarsångerna, gå på väckelsemöten och mycket annat som jag själv känner tillhör historien. När vi samtalar om de sakerna kan jag känna att det finns ett stort gap. Men när vi talar om den passion som driver både honom och mig att tänka i de där banorna: "Vi kristna når inte längre kontakt med människorna utanför, vi borde fokusera på att få fram berättelsen om Jesus, inte en massa program..." etc. då upptäcker vi att våra ståndpunkter berör varandra djupt. Det blir liksom en cirkel. Jag känner mig väldigt glad över att upptäcka det, och tänker att så är det ganska ofta med oss i kyrkan. När de perifera frågorna skalas av och hjärteangelägna ämnen behandlas står vi varandra nära. Jag tror det är viktigt idag att vi försöker bli sannare mot varandra angående vad som egentligen är drivkraften i vårt engagemang. Kanhända upptäcker vi då beröringspunkterna som vi inte ens visste fanns där. Och kanske är det den attityden som skulle kunna väcka omgivningens tilltro och sympati för tron.

 

Andra bloggar om: ekumenik, tro, kristendom, enhet, teologi, kyrkan

Senaste veckorna har Jesu liknelser fångat mig - för vilken gång i ordningen? Men nu den mycket fascinerande texten Matt 13:10f. som berättar villkoren för dem som vill vara med och knäcka Gudsrikets kod. De som hävdar att de hör, ser, förstår göre sig icke besvär. De kommer inte åt deschiffreringsnyckeln. Bara den som är fattig i anden, som lider förföljelse, som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, som vänder om och blir som ett barn, har en chans på Riket. De som anser sig ha resurserna, tolkningsföreträdet eller nyckeln till att förstå tillvarons mysterier har lika stor chans som en snöboll i helvetet att komma åt vad Jesus pratar om - eller som en kamel på gång att kräla genom nålsögat! (Kan du inte med hjälp av din levande fantasi se den hjälplöst makabra bilden framför dig?)
Jag vill ha nyckeln, Jesus! Okej, då måste du acceptera att det blir dig givet som uppenbarelse precis som Petrus får det: "Wow, du är ju Messias, den levande Gudens son!" Men då kan du inte i nästa stund komma med dina människotankar igen: "Må Gud bevara dig Herre, Något sådant skall aldrig hända dig!" "Håll dig på din plats, Satan! Du vill få mig på fall för dina tankar är inte Guds utan människors."
Nu hade ju Petrus börjat lära sig mottagandets hemlighet, nu kunde han som hade fått, fortsätta att få mer, men bara på det villkoret att han förblev på den ödmjuke mottagarens nivå! Annars skulle från honom, som inget hade, tas också det han trodde sig äga!
De som är så färdiga idag, både innanför och utanför kyrkväggar, materialismens eller den politiska förnumstighetens murar löper så påtaglig risk/möjlighet att förlora allt. Kanske måste det vara så för att man i sin fattigdom ska börja söka SKATTEN i åkern.

När jag växte upp fanns det en del kringresande predikanter som specialiserat sig på "sluttidens" frågor. Jag minns bl.a. pastor Folke Thorell från Örebromissionen. Från en föregångare, David Belfrage, hade han införskaffat ett gigantiskt styckte tyg på vilket världens utveckling, tidsålderns avslutning och evighetens ankomst målats med överraskande detaljrikedom. Den spändes tvärs över möteslokalens front och bildade bakgrund och illustrationsmaterial för föreläsningarna. Sammanvävda texter från Gamla och Nya Testamentet gav - skenbart - en sammanhållen bild. Davids årsveckor, sammankopplade med hedningarnas tider gav en förklaring till vedermödans tid som skulle föregås av Brudens upptagande. Jesusorden om den som var redo respektive oförberedd skapade jordmånen för ett allvar och ett beslutsfattande som passade väl in i den moderna, rationella världsbilden. Det hela känns ganska pass'e. Vill du som kuriosa se bilden, visserligen i förminskning, finns den på pastor Lennarth Nilssons arbetsrum i Slottshagskyrkan!
Man kan le, kanske kritisera och absolut ställa frågor, men inte ifrågasätta seriositeten hos dem som var 100%-igt övertygade om modellens riktighet.
Varför, undrar jag, blev det bara ett vaccum efter dem? När tog någon seriöst upp frågorna om evigheten, eskatologin, himlen eller profetiorna i svensk kristenhet på senaste tiden? Om allt vi har gjort är att komma med den avvärjande gesten mot allt "gammalt" tror jag inte vi har betjänat Guds Rike i vår egen tid. Helvetesläran har väl i stort sett försvunnit i ett snömos på temat "Gud är snäll". Himlen är en slags diffus föreställning om att allt blir bra för alla och vad Guds Rike har med vårt eget liv att göra när vi trampar på i själviskhetens grottekvarn i väntan på ... vad då ... är det svårt att urskilja. Jag tror det måste till ett stort, omfattande nytänk som bygger på vad vi lärt oss, erfarenheter som kan vara grund för djärva nya perspektiv.

Tar fasta på McLarens efterlysning av alternativa bilder för Guds Rike. Det kanske kan kännas lite tungt och svårhanterligt; väna jungfrur, tappra riddare, medltidsborgar och vindbryggor i all ära, men förtjänar inte Guds revolution i Kristus andra metaforer i vår tid? Vad sägs om denna:
Med Guds Rike är det som när en hoop svenskar kommer samman för att fira midsommar. Lekledaren den helige Ande manar alla att samlas i en ring runt majstången och ta varandras händer. Med nöd och näppe får man ihop nog många för att hjälpligt få till en ring runt Lekledaren. Frukta inte du lilla hjord för snart börjar musiken. Tillbakalutade på brassestolar och filtar avvaktar de ännu icke övertygade och betraktar misstänksamt de glada övertygade som sluter sig tät samman och kan spela basfiol och flöjt. Men så börjar Rikets musik att flöda: "Uppå källarbacken, uppå källarbacken...". Plötsligt reser sig några och börjar sakta närma sig ringen. Springande följer en vän efter och blir glatt indragen. En mamma försöker rädda sin baby från att trampas ner och både mor och barn sugs med i karusellen. Någon står så nära den nu vidgade cirkeln att själva centrifugalkraften fångar honom. En hand sträcks ut mot ytterligare en nykomling och till sist är alla med i Guds böljande, lockande, fångande långdans som "ska gå till kvällen". Saliga är de dansande ty deras ansikten blänker av svett.

Har funderat över tanken på att det som vi kallar eskatologi ... världens undergång ... kanske kunde begripas annorlunda än hur vi behandlar bibelns uttalanden om framtiden från en "bibeltrogen" utgångspunkt.
"Om ni inte slutar klättra kommer någon att bryta nacken" kunde jag säga till Peter och hans kompis David som båda fullkomligt älskade att fara högst upp i träden. Frågan är naturligtvis
1. önskade jag att någon skulle bryta nacken?
2. var det ett misslyckade för min trovärdighet som far att ingen bröt nacken?
3. var det en seger för Peter om han genom att inte klättra räddade sig själv från att bryta nacken?
4. var det alltså så att det faktum att nackbrytandet inte ägde rum faktiskt var en framgång?
5. var det en besvikelse för någon av de inblandade parterna att nackbrottet inte skedde?

När Jesus talar om framtiden, handlar det då om att söka avskräcka oss för en icke önskvärd framtid, snarare än att beskriva ett fastställt framtida faktum? Kan det vara så att "världens undergång" över huvud taget inte finns på agendan för Gud, om han får oss dit han vill?
Tänk på berättelsen om Jona. Han visste att Gud var god och skulle ångra sig om Nineves befolkning ändrade sig. Detta var för Jona mycket svårt, eftersom han önskade Nineves undergång. Gud däremot önskade deras räddning. Jona tycker att den uteblivna katastrofen var ett Guds misslyckande - Gud såg det som en framgång. Om "världen inte går under", är det då ett misslyckande för Gud, eller en triumf?

Om helvetet befolkas av majoriteten av mänskligheten, och himlen av ett mindre antal renlärigt evangelikala, vem har då lyckats bäst i historien?